euforia

Egentligen är det fantastiskt hur olika en stad kan se ut och uppfattas från dag till dag.

Förra veckan när jag tog bussen till stan en dag såg Malmö ut som en död stad. Verkligen helt död. Jag satt vid fönstret och tittade ut och jag såg inget tecken på liv alls. Jag såg inga människor på trottoarerna, jag såg inga bilar på vägarna. Allt var bara stilla och ödsligt. Det kändes nästan som att ett slags virus lagt sig över jorden och tagit död på alla människor, utom vi som satt just på bussen.

Jag tittade mig snabbt omkring och märkte att det förutom jag fanns 5 "överlevare".

En tjej i 30-årsåldern, en i 25-års åldern och två st i 18-års åldern. Samt då busschauffören, en gubbe på väg mot pensionsåldern. Vi 6 var mänsklighetens sista hopp.

Jag insåg snabbt att jag utan större problem skulle kunna döda chauffören, min enda manliga konkurrent och göra mig till kung över hela världen.

Kung Anton.

Vid min sida skulle jag välja en av 18-åringarna, den sötaste, som drottning.

Dem andra tre tjejerna skulle få leva under oss, som våra lojala slavar.

Jag såg framför mig en bild av ett blomstrande kungarike, där jag och min sköna drottning levde ett liv värdig världens härskare. Ett liv där vi i gryningen, som hälsas av den skånske tuppens harmoniska sång, stiger upp utvilade efter en skön natts sömn. Vi ger order till våra slavar om frukost medan vi njuter av den varma morgonsolen samtidigt som vi betraktar våra hundars lustiga lek på gräsmattorna utanför vårt palats. Vi äter den välsmakade frukosten och tar oss sedan en tur bland alléerna i parken. Dagen flyter på likt detta och världen är skön, vacker och god...

Samtidigt skall jag låta slavarna bygga gigantiska monument till min ära.
Och överallt skall jag skriva "Jag Anton skapade denna värld. Jag skapade vatten och jord och jag skapade det för er, ni dåraktiga varelser, skull. Nu ger jag mig av från denna plats för att skapa en ny värld, och ni som läser detta skola bedja till mig varje dag och varje kväll, annars skall jag återvända och ni skola få smaka min vrede"
Därefter skall jag döda mina slavar och sedan leva lycklig med min drottning tills vi blir gamla och dör.
Och om flera hundra år när fula gröna små utomjordingar landar på jorden skall dem se alla dem storslagna monument som mina slavar byggt och då tänka "Jävlar, den där Anton är inte och leka med"...

Sedan möttes vi av massor av trafik inne vid Kronprinsen, folk överallt och min dröm slog snabbt i spillror.

Ack min käre August *visslande*