euforia

Hej kamrater!

Nu har det gått över en vecka sedan jag gjorde comeback här i bloggvärlden och ännu har inte Sandra märkt det. Dåligt Sandra, dåååligt :(

 

Jag sitter på jobb idag igen. Tänka sig.

För er som blir oroliga över att jag drabbats av bristande arbetsmoral och bloggar trots att jag sitter begravd i arbetsuppgifter, så får jag be er att lugna ner er. Jag har i detta nu ingenting att göra, och är i sådan lägen tillåten att vara ute på "sociala medier" som det så fint heter. Fast är väl egentligen tveksamt om en blogg med noll läsare (förutom undertecknad dvs.) kan klassas som "social". Snarare motsatsen, men vi har inget regelverk som förbjuder oss att vistas på antisociala medier heller, så går väl på ett ut.

 

Annars är svtplay och skid-VM ett trevligt sällskap denna veckan när man får tid över.

Guld till Kalla igår och guld till Olsson idag. All idrott blir trevligare när man vinner.

Kalla är den bästa kalla vi sett sedan den kalla jag tog i lördags.

Och Olsson är den mest underhållande Olsson vi sett i skidbacken sedan Stig-Helmer var ute och slirade med den där norrmannen i början på 80-talet i Sällskapsresan 2 (den som är sämre än Sällskapsresan 1 men åtminstone bättre än golffilmen).

Dessutom är det på tiden att vi vann lite guld, för när det gäller skidor är det i ärlighetens namn endast guld som räknas. Eller ja, för den som vinner ett brons är det säkert skojigt värre, men för gemene tv-tittare glöms andra- och tredjeplatser bort lika snabbt som man hinner säga Dallas Sallad baklänges (det blir Dallas Sallad...).

I MFF lyder parollen; "Guld tar man, silver får man" och det kan väl med lätthet överföras på en idrott där Sverige mer ofta än sällan vinner guld vid mästerskapen (som dessutom hålls tre av fyra år).

 

 

I år ska jag till Paris. Det ska bli skojsigt värre.

Parisresan kommer bli banbrytande på flera sätt. Dels för att jag och Sandra den här gången ska åka på weekend med ett annat par (Sus änd the Hugo) vilket vi inte gjort tidigare. Och dels för att vi nu återvänder till en stad vi redan varit i. Efter att ha betat av Rom, London, Manchester och Paris i en strid följd vänder vi alltså nu tillbaka till Paris en andra runda. Och det bara året efter vi senast var där. Är detta ett ålders/mognadstecken?

Jag svarar nej på min egen fråga (finns ju inte någon annan som kan svara här) och hänvisar istället till förklaringen att jag och Sandra helt enkelt tyckte att den där Paris var en så attans trevlig stad att vi helt enkelt ville umgås lite med den igen.

 

Nej, nu måste jag jobba lite. På jobb. Heja mig!